Dovrefjäll topptur o Myskoxar

Dovrefjäll med den mäktiga Snöhettan mitt i. Ännu ett av mina smultronställen som jag återvänder till när möjlighet finns. Vi gjorde toppturen för nåt år sedan o det var inga problem tog ca 3-4 tim. Då var det militären som hade området så man fick godkännande för att köra upp till Snöheim,  i dag gäller andra regler och det går bussar upp ifrån Hjerkin men allt sådant vet ju turistinformationen i Dombås. Från Snöheim 1470m är det väl upptrampade stigar som leder mot berget o det är bara lite lätt kuperad teräng. När man kommer fram till berget är det att klättra i sten i alla storlekar o det får man göra helt upp till man möter snön då är det snöstig den sista biten upp. Det är högt 2286m men det är lite bredd på toppen så man upplever inte uppgången jobbig  om man har ont av stup. Jag själv har problem om det är för smalt o stupen kommer för när mig. Men det här är en helt ok bergsrygg att gå upp på tycker jag. Väl uppe får man belöningen woow vilken utsikt. Här har man byggt ramper så man kan gå ut över stupet också för att komma till andra sidan tornet  men det fick vara för mig. Jag vill allt ha fast mark under mig. Den här turen krävde ingen tung packning o normalkondition. Man går upp kollar o går sedan ner igen. Dagsäck med vatten mörk choklad nätter o kamera skavsårsplåster o elastisk binda va vad vi hade med. Keps för solen o stavar till stöd i stenarna va bra. Jag  har dem korta upp så man får hjälp o långa ner så man kan ta emot o stödja sig. Man vill ju inte trampa fel i all sten o skada sig. Det är en jättefin topptur. Väl nere på fjället finns stigar att gå åt alla håll om man vill. Finns turkartor att köpa om man vill gå andra turer. Det finns en unik flora på Dovre och man kan hitta många intressanta fåglar. Men hör man Dovre tänker i allafall jag på Myskoxar. O det är väl det som gör Dovre så speciellt. För mig är de ett urtidsdjur o jag tycker de är så inressanta.  En tjur väger mella 3-400kg är ca 2,5m lång o 1.45 i mankhöjd. Både kor o tjurar har horn. De klarar sig ner till -50 grader o det tack vare två lager ull o 70cm långa stickhår. De går ofta i grupper men ofta kan man stöta på ensamma tjurar. Man ska ha respekt för dem för det är inga leksaker eller keldjur. De är inte så stora men fruktansvärt snabba o få en sådan på sig är inte nyttigt för hälsan. Det händer att folk får fly från dem o bli skadade o dödade. En man däruppe sa till oss att hålla en närgräns på minst 200 meter dels för att inte störa djuren dels för sin egen del. Men det följs tyvärr inte alltid. Vi stod på en platå o spanade på en vildrenshjord som var lite högre upp men vi hade också fin utsikt över dalen och där gick en grupp myskoxar mammor med barn och ett gäng vandrare gick på dem. Men i stället för att stanna o dra sig tillbaks o njuta av dem gick de efter dem, oxarna gick ur vägen gång på gång men dessa människor gav sig inte o där var  närgränsen väldigt väldigt liten. Man måste visa hänsyn o visa respekt om man ska vara där. Marken där uppe ser plan ut men det är sänkor lite här o där o där kan det fort ligga nån o vila så man får se sig för. Jag har mina egna tankar om området o de är mina så det finns inget belägg för det. Vore jag styrande i området skulle jag se till att det komme upp riktiga viltstängsel mot järnvägen o E6an många djur dödas på ett eller annat sätt där. Vid ingångar till fjället ska det stå ett ordentligt regelverk på olika språk som ska följas o typ parkvakt som kan säja till om folk inte sköter sig.  Vi kunde ju köra bil in o tryggt sitta o titta på djuren o fota utan att utsätta varken oss eller djuren för något o det tyckte jag var bra. Man ser ju här på våra vilda djur så bryr de sig sällan om bilen som står där men när vi kommer själva så blir de rädda. Vi körde  på morgon o på kvällen upp o ner till Snöheim och såg  jättemånga djur. De brydde sig inte o vi var trygga o kunde lungt sitta o njuta av dem. För mig var detta en drömvärld.